Att vara mamma är den största äran, gåvan i livet. Som jag längtade! Är så obeskrivligt tacksam över min familj. Men för att orka vara mamma och även sambo måste jag också få göra de saker som jag gillar och brinner för. Det har blivit mindre och mindre med dom sakerna de senaste två åren, inte så ovanligt eller konstigt kanske, men jag har kommit till en punkt där jag nu måste kliva ur ekorrhjulet och plocka upp delar av mitt gamla jag. Jag saknar mig själv.
Jag började att lista upp några av de saker jag tycker om att göra. Under dagen tittade jag återkommande på punkterna och kände vilken lust jag fick att "komma tillbaka"! Listan blev längre, jag kom på fler små saker och mindes mer och mer vem den här mamman egentligen är. En av sakerna jag noterade var skrivandet. Där kom saknaden att blogga. Det gjorde jag i många år. Det var ett bra terapipyssel. Där kunde jag kombinera flera av de saker jag tyckte om. Foto, skrivandet och dessutom uttrycka mig.
Det är ju väldigt lätt att bli helt insnöad i mammakarriären. Det är ju väldigt givande, kärleksfullt, ja helt underbart vad mycket glädje dom små skänker! Har man dessutom umgänge i samma sits, så kretsar det mesta kring barnen. Kläder, blöjor, kiss, bajs, spyor, mat, sovrutiner, vagnar, kläder, våtservetter, leksaker och sjukdomar! För att inte tala om alla dessa sånger och tv-program som ekar i huvudet dygnet runt. Jag trivs, det gör jag. Barnen är alltid nummer ett. Jag lovade mig själv att mina barn skulle få den absolut bästa starten i livet. Dom är bara små en gång. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Vi har ju den stora lyxen att få vara hemma med våra barn det första året i det här landet och den tiden tänkte jag verkligen ta tillvara på. Vi lyckades få till det så Alvina började på förskola månaden före hon fyllde två, jättenöjda över det. Hon var precis mogen att börja då. Det var inga problem, inte en tår hon fällde vid inskolning eller första lämningen. Så glad att vi var hemma tillsammans så pass länge. Jag vill såklart att jag ska få samma möjlighet med Joline, nu kanske det inte dröjer riktigt lika länge, men jag vill stöpa dom i samma form så gott det går...
Nu tänkte jag då ändå försöka återuppta mina gamla intressen samtidigt som jag tar hand mina barn. För det är väl så "alla andra" gör? Sköter familjen, jobbar och har intressen?
Mina barn har ju faktiskt en pappa också, som dock jobbar borta en del. Vilket kanske också bidrar lite till mitt förlorade jag. Det är väldigt svårt att prioritera sig själv dom veckor jag är ensam med barnen. Men jag ska ändå försöka att få in mer av mina intressen i vardagen.
Vi får se hur det kommer gå.
